Vad ska man säga?
En dotter till en förälder tar för givet att en förälder ska stötta en oavsett vem man bor hos.
Men din ställning till mig är inget jag är glad över, för trodde ändå du skulle kunna iaf skickat ett litet fjuttigt sms och skrivigt hej!.
Inte ens det kan du göra?
Blir bara så besviken, eller vet egentligen inte va jag är.
För trodde verkligen att du skulle kunna prata med mig, skäms du? eller vad är de?
Vet ingenting , har inte hört från dig sen början av januari.
Ett citat "Jag kan förstå att din dotter kan glömma dig, men kan inte förstå hur du kan glömma din egen dotter" och ja , har du glömt mig? Eller varför kan du inte bara ringa och säga hej eller som sagt skicka ett sms?
Jag är fortfarande din dotter. Om du vill att jag ska vara de, för dig har man nätt och jämnt glömt!.
Vet inte vad jag ska säga, ingen kan egentligen fatta hur jag känner när någon trycker bort en!.
Undra ifall du ens kommer att skicka ett sms eller nåt, när jag fyller 18? En undrande fråga, svaret får jag reda på om 39 dagar.
Men nog om detta, skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men nu får de vara nog.